Frågor till dumpad

1. Historien utspelar sig under år 1998-2003

2. Han bor i Norge i ca 1 år och i Somalien i ungefär 1 år. I etiopen bor han också i 1 år.

3.  Ahmed blev dumpad när han vae 13 år.

4. 

5. Ahmed har inget bra förhållande med sina föräldrar. Hans pappa slagit honom väldigt ofta och hans mamma säger inte emot. Jag tror att det beror på att hon är färd för att hon också ska råka illa ut.

6. En dag så går Ahmed ut och stannar till vid en gammal kvinna när han hör skott. Kvinnan frågar honom vad han gör här i Somalien när hon märker att han inte bor här. Ahmed berättar att han letar efter sin mamma som skulle ut och leta efter släktingar. Kvinnan säger direkt ”ah, du är en sån” Hon berättar att hans mamma kan ha lämnat honom i Somalien och att han har blivit dumpad här i Somalian. Hon berättar också att det är många barn i Somaline som har råkat ut för detta. I början hade Ahmed svårt att tro på det den gamla kvinnan sa. Han trodde aldrig att hans mamma skulle göra något sånt här mot honom men när han kom hem såg han att alla hennes saker var borta  och det var hans pass också.  Efter några dagar efter att ha träffat barn i samma ålder som han själv hade råkat ut för samma sak så var han övertygad. Han var dumpad.  

7. Stamningen i huset efter att Ahmeds mamma hade lämnat Ahmed försämrades. Männen i huset sa taskiga saker och efter någon vecka fick Ahmed inte ens prata med barnen. 

8. När Ahmed bodde i Addisabeba så hjälpte han gamla personer att bära med påsarna hem. Ahmed fick pengar för det lilla jobbet och fick sedan ihop tillräckligt till en bussbiljett.

9. Ahmen bodde hos Ali och hans syskon. I huset fanns det några stycken män som var taskiga mot Ahmed och några barn som Ahmed inte fick prata med av männen. Ali hade också några systrar som bodde i huset. 

10. Efter att Ahmed fick kontakt med den svenska ambassaden så fick han vänta ungefär 1 år innan han fick åka tillbaka till Sverige. 

11. När Ahmed var på den svenska ambassaden så fick han prata med hans vårdnadshavare som han då trodde var hans biologiska pappa. När dom pratade i telefonen så ville hans pappa inte prata med honom och det ända han sa var att Ahmed inte var hans son. Han la på och vägrade prata med Ahmed i telefon igen. Ahmed var väldigt ledsen och bekymrad över vad han hade sagt och berättade vad det var han hade sagt till mannen som jobbade på den svenska ambassaden. Nästa gång Ahmed kom tillbaka till den svenska ambassaden hade mannen som jobbade där tagit reda på vart Ahmed egentligen kom från. Dom personerna han trodde var hans föräldrar och som han hade bott hos under hela sitt liv var bara några från släkten. 

Vertikalvinklar

Den här videon handlar om Vertikalvinklar:

Religion

Mina svar till SO frågorna kommer ut idag eller imorgon.

Mätning av ljudets hastighet

Uppgift: Uppgiften vi hade handlade om att räkna ut ljudets hastighet i luften med hjälp av en stämgaffel. 

syfte: Vi gör detta för att lära oss hur man mäter ljudets hastighet i luften. 

Material - bägare, stämgaffel, vatten, mätglas.  

bakgrund: Vi använder en stämgaffel med en lämplig frekvens och ett lämpligt mätglas till denna labb rapporten eftersom att Frekvensen i en stämgaffel alltid är lika stor oavsett hur hårt du slår. Vi uppfattar ljudnivån beroende på hur stor amplituden har ljudvågorna. När ljudvågorna från stämgaffeln går mot vattenytan så reflekteras vågorna. Vi hör det högsta ljudet när dom gående och reflekterade ljudvågornas amplituder sammanfaller med varandra, det här kallas för resonans. 

Hypotes: Jag tror att ljudet skulle låta mer när vattnet är ungefär till hälften av mätglaset. Jag tror även att ljudets hastighet som vi skulle komma fram till skulle vara ungefär 330 m/s. 

Utförande: Häll vatten i en bägare. Slå sedan stamgaffeln hårt på bordet så att den börjar vibrera lite och håll den ovanför mätglaset samtidigt som du häller in vatten i mätglaset från bägaren sakta så att du hör när tonen höjs. Sluta häll in vatten i mätglaset där ljudet låter som mest och mät med en linjal eller på mätglaset från vattenytan till mätglasets kant. 

Resultat:  

Vi räknade ut medelvärdet av våra 2 mätvärden, 0,16 och 0,19. 

Medelvärdet blev: 0,175 m 

Stämgaffelns frekvens: 440 Hz

Vi använde oss av att räkna ut hastigheten med den här formen: 

Hastighet = 4 • Avstånd • Frekvens

4 • 0,175 • 440 = 308 m/s

Slutsats: Min hypotes stämde ganska bra. Tonen lät som mest när vattnet var till ungefär lite mer än halva mätglaset. Svaret som vi kom fram till var 308 m/s som som dock inte var jätte nära min hypotes men det var ett rimligt svar. 

Felkällor: Eftersom att vi inte kan räkna ut det exakta resultatet så finns de massor av felkällor som gjorde att vi inte kom fram till det exakta svaret (340 m/s). 

Egentligen så visste ingen av oss i gruppen när det var vi hörde den högsta tonen eftersom att vi inte kunde veta om tonen hördes mer eller mindre om vi skulle fortsätta med att hälla in vattnet därför prövade vi att göra om det några få gånger fast med lite mer vatten. Ändå så kom vi ju inte till det exakta svaret.

En annan felkälla kan också vara att vi inte hörde tonen jätte noga hela tiden pågrund av ljuden i bakgrunden. 

Argumenterande text

Betyg i klass fyra? 

Jag tycker att man ska få betyg i 6an och inte 4an. 

Om man får betyg i tidig ålder så tror jag att många barn mår dåligt och får dåligt självförtroende, de kan bero på att man kanske inte alltid får ett bra betyg, då jämför barn i den åldern sig med sina vänner och blir stressade. Stress är aldrig bra för någon, de kan förstöra resultatet i skolan och humöret dagligen. 

Barn som går i 4an och under den årskursen borde inte tänka på betyg osv dagligen. Att röra sig är bra för hälsan och det utvecklar resultaten i skolan enligt forskning.  Många som är barn idag rör sig mycket, dom är ute på lekplatser, spelar någon sport eller nåt liknande men pressen man får när man börjar med betyg kommer förändra detta. Barnen kommer tänka på betygen mycket oftare än vad vi tror och dom kommer sitta hemma stressande inför nästa skoldag istället för att vara ute och ha kul medan dom kan.            

Fördelarna med betyg i tidig ålder är att barnen får en syn på hur de är i högstadiet, men de är egentligen inget som dom borde tänka på. Om man börjar med betyg i 6an så finns de gott om tid att förbereda sig till klass 9 och gymnasiet.                                                                             jag hoppas att de inte ändras till betyg i tidig ålder och att barn får leva som barn så länge dom kan.

Den magiska dörren

kapitel 1

Jag sprang snabbt till tunnelbanan som skulle komma om en minut. Det var en kall höstdag och jag var sen till skolan.

Idag började vi med idrott, tur att jag hade hunnit att packa min gympa påse annars skulle Brynolf döda mig. Brynolf är min gympa lärare som alla på skolan är rädd för, han har bara ett öga men ingen vet varför, många har frågat men eftersom att de ända han gör är att skrika på elever eller ignorera dom så är de inte lönt att ens försöka en gång till. 

Tunnelbanans gnissel hördes när den bromsade in och jag kollade upp från mina skor till dörrarna som öppnades. Massa människor i olika åldrar rusade ut från den korta vagnen. När jag åker till skolan brukar tunnelbanorna alltid vara blåa och svarta men den här var gul. 

- *piiiiiiiiiiip*  hördes det från visselpipan som den gamla damen visslade i som tecken på att dörrarna skulle stängas. Jag tog snabbt upp min väska och skyndade mig upp på den ovanligt korta tunnelbanan. Där inne var det inga personer förutom en gammal man i 60års åldern som sov längst bak i vagnen.

 Det var ganska kyligt och väldigt smutsigt under stolarna, det låg cigaretter, pantflaskor och en massa gamla nappar som antagligen är från 3-åringar som har varit här förut.

Kapitel 2 

Jag ryckte till av en gammal gubbe som hostade högt och kollade irriterat på mig. Han hade kläder som visade att han var den som styrde tunnelbanan och så hade han en lång orange mustasch. 

• Ursäkta men det här är slutstationen. Kan du stiga av eller? 

Han hostade till och väntade på mitt svar otåligt. 

• Ja, förlåt. Jag råkade bara somna, sa jag och tog tag i min skolväska och 2 sekunder senare var jag påväg till utgången.

Jag kollade upp på skylten som visade vilken station jag var på, ängbyplan?

Under skylten stod det några killar som har gått ut på skolan för 2 år sen. Dom stod i en ring och kollade ner på något men jag såg inte vad det var. En av dom kollade bak och såg mig. Han viskade sedan något till killen bredvid och dom kom fram till mig. Jag ville helst inte prata med dom så jag ökade stegen iväg, jag visste inte vart jag skulle men jag var påväg till rulltrappan. 

• Gå inte iväg! skrek en av dom och jag vände mig om. 
• Mm, vad ville du?, sa jag utan att möta honom med blicken.
• Du går på Rosmurs skolan va?, sa den mörkhåriga killen som stod bredvid han som hade ropat på mig. 
•   Ja, sa jag 

Han tog upp en lapp ur fickan och vecklade ut den. Den såg gammal ut och den andra halvan av lappen fattades. 

• Vi har hört att det finns en sorts dörr på din skola som vi vill låsa upp. Kan du hjälpa oss med en sak, du går på skolan och skulle nog klara detta bra, Sa han.
• Jag tänker inte stjäla något, sa jag och fortsatte gå. Jag behövde komma till skolan så fort som möjligt eftersom att vi började för en halvtimme sen. 
• Men det har jag ju inte sagt att du ska göra, kan du inte bara lyssna på mig? Han och dom andra gick fort efter mig medan dom väntade på ett svar. 
• Vad vill ni att jag ska göra då? sa jag. Jag gick närmare eftersom att jag såg på dom att dom inte ville säga det högt. Den blonda killen som hade ropat på mig förut tog den skrynkliga lappen från hans vän och gav den till mig. På lappen stod det massa bokstäver och jag kunde inte läsa vad det stod för något.
• Vänd på den, sa han. 

Jag vände på den och där stod det ”magiska dörren på Rosmuren” Jag kollade upp på killarna med en irriterad min. 

• Jag är sen, vilse och ni står här och försöker berätta att det finns en magsik dörr på min skola? den sämsta och mest omagiska skolan jag någonsin sett. 
• Det ända vi behöver att du ska göra är att leta efter den andra pappersbiten som troligen finns på din skola, sa han.
•   Jag tänker inte leta men jag kan säga till om jag hittar den om ni visar viken tunnelbana jag ska ta tillbaka till skolan, sa jag. 
• bra och tack, sa han och sedan visade dom mig vilken tunnelbana jag skulle ta tillbaka till min skola.

Killarna hade gett mig deras mobilnummer och lappen så att jag skulle känna igen den andra delen om jag hittade den och ringa till någon av dom. Jag satt och väntade på att tunnelbanan skulle komma då min mobil ringde. På skärmen stod det Johanna med ett hjärta efter. Johanna är min bästa kompis, vi har varit vänner i 4 år, fast vi har haft våra upp och ner gångar. Jag svarade och hörde direkt Johannas oroliga röst i andra sidan av luren.

• ELINA, VAR ÄR DU?! nästan skrek hon.
• Jag råkade ta fel tunnelbana och stannade och pratade med några gamla elever på skolan. Dom snackade om någon magisk dörr på vår skola.
• Elina jag vet att du inte tror på magi så kan du snälla komma till skolan nu? Brynolf har varit arg på mig hela lektionen eftersom att jag glömde min gympa påse och kom försent. Nu kommer vi båda få kvarsittning, sa hon.

Jag såg tunnelbanan närma sig så jag tog upp väskan som lutade mot minn högra ben. 

• Ja ja ja, jag måste lägga på nu. Tunnelbanan kommer så vi får prata när jag är framme. 
• Vi har håltimme nu och vi måste till kvarsittningen så kom till gympa hallen när du är framme, ses sen.

Jag steg på tunnelbanan som faktiskt såg ut som alla andra tunnelbanor. Jag satte mig på en plats vid fönstret och sedan la jag min väska bredvid mig på platsen bredvid. Dörrarna stängdes och tunnelbanan började köra igen. Efter ungefär 5minuter satte det sig en man framför stolen jag hade min väska på. Han pratade i telefon samtidigt som han tuggade tuggummi motbjudande och högt. Jag blev äcklad och irriterad av det så jag tog upp mina hörlurar ur fickan och satte på musik för att slippa höra honom. Det ljusnade och vi hade åkt ut ur tunneln. Mannen satte sig framför mig och kollade ut igenom fönstret. Jag gjorde detsamma och jag såg min egen spegelbild. Mitt ljus bruna hår låg åt alla håll eftersom att det var så långt. Jag hade fått mina blåa ögon från min mamma. För 3 år sen försvann min mamma, hon skulle till jobbet en morgon men kom aldrig hem efter det. Jag tror att hon var med om en olycka men pappa vill inte prata om det. Han blir bara ledsen och tyst när någon säger hennes namn eller om han ser en bild. Sedan går han upp till sitt rum och stannar där resten av dagen.

Johanna och jag satt på Brynolfs kontor. Det var 20 minuter kvar av kvarsittningen och Brynolf packade ihop sina saker i en mörk brun väska. han la ner vantar, papper och pärmar. 

• Så, nu ska jag gå på lunch men ni får sitta kvar här 20 min till, sa han och satte väskan över ena axeln medan han tog tag i en lila pärm med andra handen och ett papper med massa sträck ramlade ut. 

Jag och Johanna kollade på varandra och sedan ner på lappen. Vi båda förstod vad vi skulle göra. Brynolf hade inte märkt att han hade tappat sin lapp och han kollade på oss med en road blick sedan gick han ut och lät dörren stå på glänt. Johanna ställde sig snabbt upp och gick fram till lappen. Jag stängde dörren och kollade på lappen som Johanna höll i handen. Det var en sliten karta, en karta över skolan. Johanna vände på kartan och på baksidan stod det ”dörren”  

• Tänk om det är den dörren dom killarna du träffade pratade om? sa hon

Jag hade berättat för Johanna om killarna som pratade om någon magisk dörr på vår skola. Johanna trodde på att det var sant men jag tror att dom försöker lura oss. Magi finns inte och inte någon magsik dörr heller. 

Vi hade följt kartan till dit den ledde oss och här stod vi, framför en silvrig dörr på skolans tak. Det var kallt och jag satte händerna i kors medan jag hoppade smått på stället.

• Kolla, vad är det där? sa Johanna och pekade neråt på en vit lapp med ljusbruna kanter. Den var skrynklig och en del av fattades. Nu visste jag, det var den andra delen som killarna hade letat efter. 
• Jag vet inte, sa jag och tog upp den. På lappen var det massa konstiga bokstäver som jag kände igen men jag kom inte på varifrån. 
• Ska vi inte ringa dom där killarna och säga att vi har hittat dörren? sa hon.
• Nej, sa jag. Vi borde ta reda på vad de är som står på lappen först. 

Jag tog upp den andra delen ur fickan och matchade den mot pappersbiten som vi precis hittade. Den passade perfekt. 

Lampan tändes igen, äntligen. Det hade varit ströavbrott ända sen jag kom hem från skolan. Jag satte igång min dator och såg att jag hade fått ett mejl. Det var från Johanna. Hon skulle ta reda på vad det var som stod på lappen och sedan mejla mig texten. Ärligt talat trodde jag inte att hon skulle klara av det men det gjorde hon. Jag kollade bak på den stängda dörren och tog ut hörlurarna för att se om pappa hade kommit hem. Det var helt tyst. Ingen som lagar mat, städar, kollar på TV, Ingenting. Jag var ändå nervös över att läsa texten men öppnade fliken och satte igång:  

” Hej, du som har funnit denna skrivelse har nu en kolossal skyldighet att rädda denna stad. hitta nycklarna till port nr 23 och kom in ENSAM. Kom ihåg att flonyrb har nycklarna, han får inte märka någonting! rosmuren kommer öppna sig för rätt person. Om det inte är du så får du glömma det som har hänt och sätta tillbaka brevet så att den valde hittar den. vi ses kanske senare. Från ”

Flonyrb? vem är det och vad är det här för skämt. Jag tänkte länge över brevet medan jag borstade tänderna noggrant. Sen kom jag på vad mamma hade sagt några dagar innan hon försvann. Jag fick tillbaka bilden i huvudet när hon stod i köket och lagade pannkakor, jag satt i soffan och kollade på film när hennes besvikna röst sa ”inget är omöjligt”. Sen suckade hon och la fram pannkakorna på bordet. 

Kapitel 3

Det var torsdag. Jag rusade fort igenom korridoren till mitt skåp. På torsdagar brukar vi börja tidigt men jag kom inte ihåg i vilket klassrum vi skulle vara. Jag öppnade skåpet hastigt och kollade på schemat som jag hade hängt upp på väggen till höger. Slöjd. Jag skulle ha träslöjd om 10 minuter. Jag hängde min jacka på dom gamla krokarna i skåpet och lämnade väskan. Sedan låste jag skåpet och sprang till slöjd salen som låg precis bredvid idrottshallen. 

Jag målade mitt låtsas svärd som var gjort av trä. Johanna kom in och skrek ”Nu vet jag!” 

Jag hoppade till och vände mig om 

• Fan vad du skrämde mig, sa jag och pustade ut. 
• Vi har inte tid för de nu Elina. Jag har kommit på vem flonyrb är! sa hon och gungade smått på stället. 
• vem? frågade jag. 
• Brynolf såklart! Vi har alltid tyckt att han är läskig och det passar in perfekt, berättade hon. 
• nej, Varför skulle det vara han? flonyrb och Brynolf är inte ens likt, sa jag.
• Brynolf är flonyrb baklänges men, mer hann hon inte säga innan Slöjdläraren kom in. 

Johanna kollade bakom sig och såg slöjdläraren. Hon låtsades hjälpa mig med att måla ett svart sträck på den delen som hon visste skulle vara svart. 

”Johanna! Gå in till och fortsätt jobba med ditt eget, jag ska inte behöva tjata på dig hela tiden”

Hon gick in och lämnade dörren på glänt efter sig. 

Jag hade smsat med Johanna hela lektionen och vi hade bestämt att jag skulle ta nycklarna ifrån Brynolf. Så här satt jag, utanför idrottshallen och väntade på att 9orna skulle ha idrottslektion så att jag snabbt skulle smyga mig till Brynolf kontor som låg på andra sidan idrottshallen. Och för att komma dit måste man gå igenom hela hallen med dörren var låst. Just då öppnades ytterdörren och 9orna rusade in. Dom betedde sig like som apor. Vissa slogs och puttades, vissa försökte tränga sig fram och vissa andra pratade med sina vänner medan dom puttade tillbaka på dom som hade puttat dom. Alla var redan ombytta och nu stod alla och väntade på att Brynolf skulle öppna dörren och släppa in dom. 5 min senare öppnade han dörren och alla gick in, inklusive jag. Jag såg nycklarna ligga på bordet till kontoret direkt. Vi skulle börja springa varv runt hallen och när jag började närma mig dörren som faktiskt stod öppnen så slängde jag en snabb blick bakom mig. 

Han var inte här. Jag gick in och tog tag i nyckel knippan och kollade på varje nyckel noggrant. Det fanns en nyckel med en ros på. Den var gullig och hade rostat lite. Den hade en annorlunda form och såg lite konstig ut, Jag försökte få av nyckeln från nyckel knippan utan att det skulle skramla. Nu var det bråttom, Brynolf skulle kunna komma hit vilken minut som helst. Jag svettades och mina fingrar började skaka. till sots fick jag av nyckeln och la den i fickan. Jag tassade ut ur kontoret men stoppades av en kille med mörkbrunt hår. 

• Jag såg vad du gjorde, sa han och kollade på mig med en hotande blick. 

Jag visste inte vad jag skulle säga, jag vinglade på stället och försökte komma på en bra förklaring.

• Jaha ja, Brynolf hade tagit min mobil förut och gav aldrig tillbaka den, stammade jag fram och tog snabbt upp mobilen från fickan. 
• Du ljuger inte för mig nu va? sa han. Du vet att jag kan säga till Brynolf
• Nej verkligen inte, sa jag med en lugn ton som jag kämpade med att på fram.
• Han gav mig ett retfullt leende och fortsatte jogga. 

Sedan sprang jag sprang ut från idrottshallen 

Nu stod jag här, vid den silvriga dörren på taket. Jag hade behövt krypa mig fram så att ingen såg att jag var på taket. Mina händer darrade. Jag tog upp nyckeln från min ficka och vred den i låset. Sedan tog jag tag i handtaget och öppnade dörren sakta. 

KAPITEL 4

Dörren var tung men direkt när jag fick upp den så lyste ett starkt vitt ljus fram på mig. Jag kisade med ögonen och tog några steg fram. En konstig känsla i kroppen uppstod. Det kändes nästan som när ett flygplan landar på marken eller flyger upp bland alla moln. Ljuset blev svart och försvann fort därefter. Jag tog några steg fram och där bakom dörren visade det sig en helt annan värld. Himlen var svart med vita moln och gräset var också svart. Det låg kolsvarta buskar lite överallt med vita blommor på. En tjock svart dimma täcke mina skor. Jag ryste till av den iskalla vinden som blåste igenom mitt hår sedan drog jag jackan tätt intill mig och tog några ytterligare steg fram. En konstig doft uppstod. Det luktade nästan som en blandning av rosor och vanilj men ändå så luktade det äckligt. Jag gick fram till stigen  som låg några metet ifrån mig. Den hade svarta och vita stenar sedan tog jag upp några stycken i handen. Dom var iskalla. 

• Vad är detta för värld? sa jag tyst för mig själv. 

Jag kollade bakom mig och såg att dörren jag kom igenom är borta. Det kändes konstigt och overklig. Jag var så nyfiken på var denna stigen leder så jag fortsatte gå sakta. Allt runtomkring var så annorlunda. Jag kunde inte låta bli att känna på dom vita blommorna på buskarna eller dra handen igenom den svarta dimman som formade sig efter min hand och luktade lite underligt. 

Några röster hördes svagt. Jag ryckte till av rädsla och slängde en snabb blick åt alla håll men ingen var där. Rösterna var ljusa och dom kom närmare och närmare, sedan hörde jag fotsteg också. Jag följde stigen och sprang fort därifrån. 

Kapitel 5

Jag andades tungt och kollade sedan åt alla håll. Allt såg exakt likadant ut som det gjorde förut. Jag stod på stigen och lite överallt låg det svarta buskar och träd med vita blommor. Det här stället började verkligen skrämma mig. Jag hade sprungit en lång tid men ändå såg det likadant ut som det gjorde förut. Mina ben kändes som spagetti när jag sakta drog dom framåt. Med försiktiga rörelser gick jag längst stigen. Jag gick och gick ända tills jag fick syn på ett rött föremål som syntes starkt bland allt annat tack vare färgen. Den sista biten till den röda färgen sprang jag. När jag kom fram så såg jag tydligt vad det var för nått som jag hade hittat. Det var en röd skylt som pekade till höger. Skylten nådde upp till mina knän och därför såg jag att den inte var gjort av metall utan av sten. Jag böjde mig ner och tog en noggrannare titt på skylten. Skylten var gjort av svarta stenar som var målade med röd färg. På det svarta gräset som växte under skylten fanns det röda fläckar av färg. Jag kände på färgen som var torkad och satt fast i gräset sedan reste jag mig upp igen. Stigen jag hade sprungit på fortsatte framåt men jag bestämde mig för att svänga till höger. Jag var för nyfiken för att kunna låta bli.

Efter några minuter hoppade det fram några konstiga typer ur buskarna. Jag hann inte se hur dom såg ut men dom var ganska korta. Ett tjockt rep svingades runt mig så att jag inte kunde gå eller lyfta på mina armar. Repet satt hårt runt om mig och jag fick ont i hela kroppen.

• Ahh!, skrek jag och försökte komma loss från repet men det gjorde bara mer ont. 
• Sch, skrik inte, sa en pipig röst. 

Jag öppnade ögonen och framför mig såg jag ingenting.

• Var är du? sa jag med en darrig och ostabil röst.
• Här nere, sa rösten. 

Jag kollade ner och där vid man fötter fanns det en liten figur som räckte upp till mina ben. Figuren var randig med svart och rött. Han hade stora ögon och tre fötter. Han kollade upp på mig med ängsliga ögon. Jag hade ingen aning om vad det var jag såg framför mig. Den lilla figuren såg ut att bara vara några år gammal. Han släppte repet och satte sig ner med en duns sedan kollade han ner på det svarta gräset.  Jag hukade mig ner och kollade på honom. jag var lite förvånad över varför han var ledsen, det var ju han som hade fångat mig. 

• Hej, behöver du hjälp med någonting? sa jag.
• förlåt, förlåt, förlåt. jag menade inte att skrämma dig. Jag ville bara visa för min pappa att jag också kan hjälpa honom med att ta tillbaka det gamla landet som han berättar om hela tiden, sa han och kollade på mig med tårar i ögonen.
• Vad menar du? frågade jag. 
• Pappa har sagt att innan mörkrets trollkarl tog över landet så hade himlen olika färger och träden var fina, sa han och ställde sig upp. 
• Vart bor du? frågade jag med en låg röst . 
• Pappa har sagt att jag inte får säga det till någon.
• Jaha, sa jag nästan helt ljudlöst. 
• Hur kom du hit? du ser som en människa, sa han. 
• Jag hittade ett brev i min värld och där stod det att jag skulle hjälpa till med att rädda världen, sa jag.  

Just då kom det en likadan figur fast större och som hade mustasch från samma håll som jag kom ifrån. 

• Där är du ju!, sa han och sprang fram till sin figuren som jag precis hade pratat med och tog upp henne i famnen. 

Sammankopplingar

Sveriges radio som kallas ekot har ringt runt till 16 st socialförvaltningar år 2003 för att ta reda på mer fakta om Uppfostringsresor till olika invandrares hemländer. Bland dessa 16 st socialförvaltningarna så uppger 11 stycken av dom att dom någon gång vid något tillfälle har betalat uppfostringsresor till barn i tonåren som föräldrarna anser vara kriminella eller för att föräldrarna vill att dom ska uppfostras i sin egen kultur där barnen är beroende av föräldrarna och deras pengar.

En 17-åring kille från Malmö skickades tillbaka till sitt hemland i mellanöstern. Socialtjänsten betalade hela resan dit där han vistades i några månader hemma hos släktingar innan han fick lov att komma tillbaka till Sverige. 

Även i Örebro så har dom betalat uppfostringsresorna utan att kontrollera att det var en bra eller dålig resa för barn i tonåren som har växt upp i Sverige. Abdulah är en kille som idag är 27 år och som blev hemskickad till Somalia när han var 15 år. Hans pappa hade frågat socialen om det var okej att de skickade hem honom till deras hemland och dom gick med på det på direkten utan att kolla upp resan. Abdulah hade problem i skolan och hans pappa tyckte att han behövde komma bort från Örebro. Socialtjänsten i Örebro betalade hans flygbiljett till Somalien men problemen i skolan fortsatte även där. Han hade även hemlängtan. Efter två år i Somalien utan kontakt med Socialen så fick han resa tillbaka till Sverige. Socialen anser att det är föräldrarnas ansvar att ha kontakt med barnet och inte deras. Under dessa två åren i Somalien så hade Socialförvaltningen och Abdulahs föräldrar kontakt med varandra men ingen av dom hade kontakt med Abdulah. 

Här kan du läsa artikeln: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=190713

——

En annan sammankoppling jag hittade var en intervju som Somaliland föreningen i Malmö höll i. Föreningen intervjuade somaliska föräldrar som bor i Sverige om hur det är att uppfostra barn i Sverige och vad skillnaderna är mellan att uppfostra sitt barn i Sverige och Somalien.

Många av dessa föräldrarna tyckte att det var svårare att uppfostra sitt barn i Sverige eftersom att det är en stor skillnad mellan Somaliens och Sveriges kultur osv. Men en kvinna med 4 barn som har bott i Sverige sen år 2000 tycker inte det är svårt att uppfostra sina barn i Sverige. Hon tycker även att det är oansvarigt och fel att skicka tillbaka sina barn till Somalien utan en förälder. Många Somalier är rädda att Socialen i Sverige ska ta barnet ifrån dem om de är för stökiga. Hon anser att många Somalier har missförstått det svenska samhället. För Vissa somaliska föräldrar som bor i Sverige är det ett problem om deras barn umgås med svenska barn eftersom att dom inte är muslimer och inte har samma regler som det somaliska barnen. Denna personen som dom har intervjuat tycker att det är fel att skicka tillbaka sitt barn även om de är stökiga, umgås med svenskar osv. Det är alltid fel att skicka tillbaka sina barn till ett främmande land helt själv. 

- Det är ansvarslöst, säger hon.  

Läs intervjuerna med de somaliska föräldrarna här: http://www.somalilandforening.se/hedersprojekt/

pappersflygplan, utvärdering

Under dom senaste veckorna så har vi jobbat med att göra pappersflygplan och bygga upp en ramp till flygplanen som ska göra att den kan flyga utan att använda sig av material som te.x fläkt, hårfön, osv.

Vi gjorde en skiss över några olika idéer som vi tänkte över men valde till sist denna eftersom att dom andra hade otillgängliga material i sig. 

För att göra denna rampen som vi hade tänkt oss så använde vi oss av träbitar, kartong, ballonger, tejp, toarullar och en linjal. 

Efter att vi hade gjort skissen så var det dags att bygga upp våran ramp. Jag var inte i skolan den veckan och kunde därför inte hjälpa till men när jag kom tillbaka så var rampen gjord ungefär som vi hade tänkt oss. 

Vi valde att använda oss av toarullar mellan flygplanet och ballongerna (se bild) eftersom att vi att luften som kom från ballongerna skulle hamna i en rak riktning och blåsas på flygplanet så att den hamnade i rörelse. Detta gick inte så bra eftersom att vi var tvungna att hålla ballongernas öppning med våra händer för att luften inte skulle åka ut. så därför tog vi bort toarullarna och försökte få luften från ballongerna att riktas på planet utan toarullarna. Det kom lite luft i riktningen vi ville och resten hamnade utanför. Ballongerna bara flög iväg och flygplanet rörde sig framåt en liten bit. 

Jag tror att våran ramp skulle varit bättre om vi använde oss av något annat material som kunde blåsa ut luften bättre, inte ballonger. 

 Jag tycker inte att det  gick så bra med grupparbetet i början men det blev bättre i slutet av uppgiften. Om vi skulle göra denna uppgiften igen så skulle jag nog försöka se till att grupparbetet blev bättre.
Och att rampen vi byggde blev lite mer som vi hade tänkt oss men eftersom att jag inte var i skolan den veckan vi byggde rampen så kunde jag inte göra någonting åt saken. Jag tycker också att något av de sakerna vi kunde ha gjort annorlunda var att vi skulle bygga fler flygplan och sedan skjuta iväg alla och se vilket som var bäst. Vi var ganska slarviga med det och tog bara det flygplanet som såg bäst ut och som var en av dom få vi inte hade kastat. Vi båda som var med i grupparbetet slängde många flygplan som vi inte hade lyckats med eller sm vi inte var nöjda med. Dessutom så tycker jag att det flygplanet vi använde oss av var helt okej och om rampen vi byggde blev lyckad så skulle pappersflygplanet kunna flyga väl.